lindalabelle

Årskurs 8 var det tuffaste skolåret jag någonsin upplevt. Betyg för första gången, så från dag 1 i 8an satte jag ett mål:         '' Slit häcken av dig och uppnå MVG i alla ämnen ''  Och från den dagen började en stor oro växa. '' Tänk om jag misslyckas? och '' Om jag misslyckas, misslyckas jag med mitt liv '' och ''  Det enda jag måste tänka på är skolan '' . Sådana tankar flög runt i mitt huve från morgon till kväll, det fanns inga undantag. Jag satte höga krav på mig själv, att jag skulle lyckas i allt. Jag pressade mig så hårt att all min energi försvann, rann ut i sanden. Jag hade ingen energi kvar åt att tänka, se eller höra på allt som hände runt omkring mig. Jag befann mig i en liten bubbla med mina önskemål, mina omöjliga krav att uppnå. Jag tänkte aldrig realistisk, för hur stor chans är det att jag skulle lyckas uppnå MVG i alla ämnen på ett år? Men verkligheten låg långt framfört mig. Jag skulle försöka och lyckas, så mina förväntningar var höga. Så under detta året, gav jag allt. Jag umgicks sällan med någon. Helgen såg jag aldrig som en tid att vila ut mig, utan mer som ännu mer tid på mig att plugga. Så ibland pluggade jag 6 timmar på lördagarna. När jag kom hem från skolan, gav mig själv en halvtimme åt att sysselsätta mig med vad jag själv ville, sen efter den halvtimme gått pluggade jag tills sängdags. Ibland mindre. Söndagarna, en dag då man tar det lugnt, gick helt åt att plugga. Varje morgon jag vaknade upp, kröp oron in på mig och magen knöt sig hårt. Jag hann sällan tänka. Ibland tar tankar över och man tänker på allt möjligt, men det lät jag mig själv aldrig göra. Jag byggde en mur och stängde ute socialiteten. Jag hann/lät mig själv aldrig pusta ut, andas, njuta, eller lära mig älska. Jag tog mig aldrig tid åt att lära mig känna glädje, lycka eller frihet. Istället kände mig sur, olycklig och instägd i ett hål fullt med press och krav. Jag hade flera sömnlösa nätter och ibland struntade jag till att gå till skolan och istället gråta. Jag föll i en deprission. Jag brände ut mig totalt. När jag sedan fick mina betyg, hyffsat bra, så kändes det som att allt detta jag nu berättat var i helt jävla onödan. Vad förväntade jag mig? Att jag skulle bli världens lyckligaste människa på jorden och att allting skulle bli bra i mitt liv? Bara p.g.a ett par betyg? Jag trodde att med bra betyg, skulle min strävan efter lycka uppnås. Men ett bra betyg gör dig inte lycklig, får dig att skratta, får dig att njuta, får dig att älska, gör dig till en bättre person, får dig att leva livet utan det ger dig bara en glädje för en stund. Frågan är då, är det värt att bränna ut sig och ge upp sin energi för en kortvarig glädje? Nej. Nu har jag lärt mig. Jag har ett nytt skolår framför mig nu, men nu vet jag att, allt som inte dödar mig, gör mig starkare.